Den första november 2023 arrangerades kompetensutvecklingsdagen Lärkraft. En av föreläsarna var Helena Wallberg specialpedagog och föreläsare som brinner för det inkluderande klassrummet. Driver bloggen specialpedagogen mod och metod. Helena har tidigare medverkat på Vuxpedagog Stockholm men nu är det dags igen. Karin Arnesén har gjort en intervju med Helena.

Hej Helena! Du föreläste den 1 november på kompetensutvecklingsdagen Lärkraft. Här kommer några frågor till dig, efter att vi hört dig tala om undervisning.

 Du nämner att inkluderande undervisning i internationell forskning är detsamma som högkvalitativ undervisning. Kan du berätta mer?

Forskning visar att när skolor arbetar inkluderande så höjs alla elevers resultat. Det är troligen en effekt av att man verkligen jobbar utifrån vad som gynnar elevernas lärande snarare än vad lärare ska eller bör göra. Det kollegiala lärandet kretsar kring de egna eleverna och varje gång de inte lyckas möta en elev så använder man det som ett lärande. Professor Thomas Hehir vid Harvard är en av de första forskarna som lyfte detta men även The Europan Agency for Special Needs and Inclusive Education talar om att inkludering innebär högkvalitativ undervisning.

Du betonade att ”det är inte intressant vad lärare GÖR utan vad elever LÄR”. Kan du utveckla det lite?

Jag kan ibland bli lite frustrerad när lärare berättar vad de gör och alla goda exempel från deras undervisning. Om fokus är på om läraren gör bra saker eller inte så kan det bli på bekostnad av vad eleverna får ut av det av läraren gör. Det kan ju vara så att läraren gör helt rätt enligt alla regler men eleverna lär sig ändå inte. Är det då bra undervisning? Åsa Hirsch och Annette Jahnke gjorde en studie för några år sedan som undersökte varför utvecklingsinsatser inte alltid får fäste eller leder till faktisk förändring. De såg att lärare ofta var positiva till att pröva aktiviteter och metoder men att de önskade andra elever. Det finns en fara i att tänka att läraren gör bra saker men tyvärr lär sig inte eleverna eftersom de inte är mottagliga för alla goda metoder. Det är lite som när kirurgen säger att operationen gick bra men tyvärr avled patienten.

Ibland kan man höra talas om starka och svaga elever. Du sa att du aldrig någonsin skulle uttrycka dig så om lärare. Vad behövs för att vi ska lämna det kategoriska perspektivet och lyfta blicken?

Jag tror inte att vi kommer att lämna det kategoriska perspektivet förrän alla vet att det finns och får sätta ord på varför man utgår från det och varför man tänker att det är bra. Jag tror att det är kategoriskt för att man inte förstår att det man tänker på som specialpedagogik är något som specialpedagogiken har lämnat sedan länge. Det hänger ihop med frågan före, om att lärare gör eller elever lär. När lärare bedöms utifrån hur bra de är snarare än att vi undersöker vad det är som gör att eleverna lär sig så blir det lätt kategoriskt när det inte fungerar. Då måste det ju vara eleven som gör att det inte funkar. Lärarna är ju jätteduktiga!

Men vi som förespråkar det relationella perspektivet tänker ju inte så, lärare är inte bra eller dåliga utan alla kan hamna i situationer där de kan behöva utveckla resurser för att hantera det som uppstår. Kanske är det så att skolan är en så komplex arbetsmiljö att det är lätt hänt att hamna i antingen – eller för att förenkla det komplexa. Antingen är det läraren eller eleven som gör fel. Antingen är det fel på undervisningen eller på klassen. Antingen är det lärarens ledarskap som brister eller så är det elevernas uppfostran som brister. Det kan ju vara allt det men det är mer framåtsyftande att släppa antingen – eller och hitta vägar framåt både i undervisningen, för elever, i ledarskapet, i samarbete med hemmen. Vad behövs då för att lyfta blicken? Jag tror att vi specialpedagoger och speciallärare behöver fortsätta att föra samtal, handleda och visa hur man tänker och agerar relationellt. När det ger resultat så kan vi peka på att det var en viktigt utgångspunkt i arbetet.