Egen och kollektiv agens

Symposiet inleddes med ett samtal mellan Anna Kaya, Christina Hedman och Josefin Nilsson som alla arbetar vid Stockholms universitet. Utgångspunkten för samtalet var ett brev från grundskollärare Helena. Enligt brevet kände sig läraren mycket uppgiven inför sitt läraruppdrag och samtalet mynnade till slut ut i frågan om lärarens agens. Med agens menar vi det handlingsutrymme som vi uppfattar att vi har att själva påverka vår situation. Om vi fokuserar på det som ligger utanför vår kontroll är det lätt att uppfatta att vi har begränsad agens. Det kan i sin tur leda till en upplevelse av uppgivenhet. Om vi istället förhåller oss till de möjligheter till agens som vi får som förutsättning att agera kan vi istället känna handlingskraft.

En lärares agens omfattar att handla, pröva ut och utveckla olika metoder i sin egen didaktiska kontext och praktik. Vilket handlingsutrymme finns på skolan och hur använder sig lärarna av det utrymme som finns? Jag ser att det är en intressant fråga att som rektor och lärare fundera över. Vi ska heller inte glömma att det också finns en kollektiv agens. Det är när olika funktioner på skolan samverkar för att åstadkomma en ökad agens för kollektivet. Gruppen agerar då för att påverka de didaktiska förutsättningarna för lärarkollegiet i stort, ett gemensamt såväl som ett individuellt ansvar.

Ger vi eleverna tillräcklig agens?

Det är inte bara läraren som behöver ha agens, även våra elever behöver det. Frågan vi bör ställa oss är hur vi kan åstadkomma ökad agens för dem? Eleverna har ett ansvar att lära men deras möjligheter att göra det påverkas av den undervisning de möter. De didaktiska val läraren gör och de strukturella ramar läraren sätter upp för undervisningen ger eleverna deras handlingsutrymme. Hur kan jag som lärare utforma min undervisning för att ge eleverna så stort handlingsutrymme som möjligt att lära? Hur ger jag dem en reell möjlighet till inflytande och delaktighet i undervisningen?

Agens handlar alltså om frågor om makt och delaktighet. Symposiet klargjorde att det är viktiga samtal att föra på skolan för att möjliggöra lärande och därmed bättre resultat för eleverna.

Språket är nyckeln – en relevant eller utsliten metafor?

Vårt språk synliggör ofta maktrelationer och maktpositioner. Att språket är nyckeln är en metafor som används flitigt när vi pratar om språkutbildning och språkinlärning för migranter. Både inom den politiska diskursen, i olika verksamheter men också av migranterna själva uttrycker man att språket är nödvändigt för att få tillgång till sociala nätverk, arbets- och samhällsliv. Helena Colliander och Maria Rydell belyste under sitt föredrag hur användandet av metaforen positionerar migranten utanför en stängd dörr till arbete och samhälle, med ett ansvar att erövra den där nyckeln. Metaforen indikerar också en tidsaspekt där migranten först måste erövra nyckeln innan bättre livsmöjligheter med arbete, inkludering och delaktighet kan vara möjliga. Jag funderar över om nyckeln verkligen är densamma för alla migranter? Och hur talar vi inom vuxenutbildningen i Stockholm om flerspråkighet och svenska som andraspråk? Vad kommunicerar vi och hur påverkar det inlärares bild av sig själva och av vuxenutbildningen?

Reflektioner av Anna Sundbom, rektor, Vuxenutbildning Stockholm