Inom staden har många anställda kort skolbakgrund och för dem passar traditionell utbildning dåligt. Många av deltagarna i projektet har tidigare påbörjat studier men inte slutfört dem. Det är tydligt att de inte bara behöver en ny chans utan även en annan typ av undervisning. I projektet har syftet varit att med utgångspunkt i aktuell forskning, och det stödmaterial för kombinationsutbildningar som Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet arbetat fram, ta fram ett arbetssätt som främjar just den här målgruppens behov.

Målgruppen

Målgruppen är anställda i hemtjänsten och på vård- och omsorgsboenden i Stockholms stad. De anställda som vi har utbildat är en mycket heterogen grupp med skiftande behov. Många har arbetat upp till trettio år i yrket. Det är stora skillnader i hur väl de behärskar det svenska språket, men också i deras yrkeskunskaper.  Det har inte alltid varit lätt att ge alla det just de behöver, men det har varit en glädjande erfarenhet att möta alla dessa människor från olika språkområden och kulturer och få ta del av vilket engagemang de flesta känner inför sitt arbete och sina brukare.

Vad de allra flesta har gemensamt är att de har kort skolbakgrund från hemlandet och inte sällan har många dåliga erfarenheter från tidigare studier, i såväl hemlandet som i Sverige.

Traditionell undervisning som bygger på en kursbok och som är inriktad på att läsa och skriva passar den här målgruppen dåligt. För att klara den typen av undervisning behöver de ha goda kunskaper i att läsa och skriva och det är just det som den här målgruppen ofta inte har.  Även muntligt behöver de behärska ett mer komplext språk för att kunna tillgodogöra sig traditionell undervisning. Så en central del i undervisningen i projektet har varit att hjälpa deltagarna att utveckla ett mer komplext språk samtidigt som de läser yrkeskurserna.

Det är lätt att tro att många år i ett yrke som kräver daglig kommunikation med de äldre, automatiskt skulle ge de här anställda en funktionell svenska med ett stort ordförråd, flyt och ett bra uttal. Man skulle också kunna tro att de helt naturligt utvecklar ett alltmer komplext språk ju längre tid i yrket de har.  Så är det tyvärr inte för alla. I stället är det lätt hänt att de fastnar i utvecklingen och fortsätter att använda de språkliga konstruktioner som har visat sig fungera. När man är ny på jobbet kanske man vågar frågar om saker som man inte förstår. Men när man har jobbat lite längre så är det inte ovanligt att man i stället tystnar. Man vill inte visa vad man inte kan. Man gör i stället det man kan bra. Och kanske man till och med vänjer sig vid att man inte förstår allt.

Men glädjande nog. Vad den här gruppen också har gemensamt är att många törstar efter kunskap – både yrkeskunskaper och språk. Och de vill lära nytt och utvecklas i sitt arbete. Men det måste förstås ske utifrån deras förutsättningar.

Framgångsfaktorer i undervisningen

Så hur bör undervisningen genomföras?

Nationellt centrum för svenska som andraspråk vid Stockholms universitet (NC) har tagit fram ett stödmaterial till kombinationsutbildningar. En kombinationsutbildning är en sammanhållen utbildning på gymnasienivå i bristyrken för andraspråkstalare. Kombinationsutbildningen är ett slags snabbspår till yrket. Tanken är att deltagarna lär sig svenska samtidigt som de läser yrkeskurserna i exempelvis vård och omsorg, barn och fritid eller kanske för att bli paketbilsförare. För att det här ska vara möjligt är tanken att undervisningen i svenska är integrerad med yrkesämnet. Det betyder att man lär sig att förstå, prata, läsa och skriva svenska, när man pratar, läser och skriver om yrkesämnet.

För de här utbildningarna har NC tagit fram ett antal principer som undervisningen bör utgå ifrån. För det första ska undervisningen vara dialogisk och erfarenhetsbaserad. Den ska alltså ta avstamp i deltagarnas verklighet snarare än i en bok.  För det andra ska den gå från det konkreta mot det abstrakta. Alltså tvärtemot traditionell undervisning. Och tvärtemot hur de flesta läroböcker är skrivna. För det tredje ska den vara kognitivt utmanande. Eleverna ska inte bara lära sig saker utantill, vilket lätt kan bli en strategi om kursen känns svår och språket inte räcker till.  För det fjärde ska undervisningen vara arbetslivsrelevant. Deltagarna ska ha glädje av det de lär sig när de kommer ut i arbetslivet.  Slutligen ska undervisningen använda sig av ändamålsenliga bedömningar. Det innebär att de ska prövas på just det som de har övat på.

NC förordar också att man i undervisningen har tydliga lärandemål för eleverna. De ska redan i början av ett arbetsområde, som bör vara avgränsat till en eller ett par veckor, få veta vad de ska lära sig och hur bedömningen ska se ut. Anställda inom äldreomsorgen skiljer sig från elever på kombinationsutbildningar genom att de har yrkeserfarenhet. I många fall lång yrkeserfarenhet. Men bortsett från det så är NC:s principer mycket användbara för den här målgruppen.

Tvålärarsystemet

För att deltagarna ska kunna lära sig språk och yrke integrerat är det förstås fördelaktigt att de både har en yrkeslärare som har egna erfarenheter av arbetet inom vård och omsorg och en språklärare som kan hjälpa deltagarna att processa det kursinnehåll som de både ska kunna ta till sig, men också kunna förmedla.

Den stora vinsten med tvålärarsystemet är under planeringsfasen. Då kan yrkeslärare och språklärare tillsammans skapa lärandemål som är utvecklande både för yrkeskunnandet och för den språkliga utvecklingen. Här behöver yrkesläraren välja ut vad det är som deltagarna behöver lära sig i det här lärandemålet och det är språklärarens uppgift att lyfta fram vad deltagarna språkligt måste behärska, eller öva på för att kunna klara lärandemålet i yrkeskursen. Om deltagarna ska kunna förklara varför man bör göra något på ett speciellt sätt så behöver de träna på att uttrycka orsakssammanhang och då är det bra att behärska villkors-bisatser. Och om de behöver jämföra något är det kanske lämpligt att öva på att komparera adjektiv. Ett lärandemål skulle kunna formuleras så här: “Du ska i ett rollspel kunna förklara för en orolig anhörig hur man bör bemöta en person med demens.”

I klassrummet är det också till stor hjälp att vara två. Om yrkesläraren har en genomgång om exempelvis sjukdomar, så kan språkläraren hjälpa till med att sortera nyckelorden i en tankekarta. Ett annat exempel på fördelen med att vara två i klassrummet är att en av lärarna kan observera vad som händer i klassrummet. Det är inte alltid så lätt att märka hur stoffet tas emot i klassrummet när man själv leder lektionen. Står man vid sidan, eller sitter längst ner och observerar brukar det däremot bli ganska tydligt om det är nåt som inte landar hos deltagarna. Om man är två lärare i klassrummet får man också helt naturligt en möjlighet att efter lektionen reflektera över vad som hände – vad som gick bra och vad som gick mindre bra.

Kartläggningen inför undervisningen

Med en målgrupp som är mycket heterogen vad gäller tidigare studier och språkkunskaper, och där många deltagare har kort skolbakgrund, så är det särskilt viktigt att ta reda på hur deras kunskaper ser ut. Redan innan deltagarna kommer till skolan så har de haft kontakt med en studie- och yrkesvägledare som har arbetat med att kartlägga deras formella meriter, det vill säga vilka utbildningar och kurser som de har studerat tidigare och vilka betyg de har på dessa kurser. Detta är alltså deras formella meriter. Men för att kunna erbjuda en utbildning som utgår från deltagarnas förkunskaper och behov så behöver vi även ta reda på hur deras reella kompetens ser ut. En del deltagare är klara med SFI sedan många år, andra är mitt uppe i sina SFI-studier. Ytterligare andra har för många år sedan hoppat av SFI-studierna. För somliga har arbetet i vården lett till att de har ganska goda kunskaper i sin muntliga svenska. Men detta är ingen självklarhet. En del har kunnat jobba många år på ett boende eller i hemtjänsten med ganska rudimentära språkkunskaper. Vad de allra flesta som deltagit i projektet har gemensam är att de har svårt att skriva.

Under alla utbildningsinsatser i projektet har därför deltagarna fått en introduktionskurs på fem veckor som dels har varit tänkt att förbereda deltagarna för studier i yrkeskurserna, men framför allt använts för att kartlägga deltagarnas reella kompetens i såväl yrke som språk. Under introduktionskursen har vi:

• försökt skapa trygghet i gruppen genom att jobba i olika gruppkonstellationer och lära känna varandra
• testat deras yrkeskunskaper och deras yrkesspråk under praktiska övningar
• samtalat med varje deltagare om tidigare studier, motivation och nuvarande levnadssituation
• testat deras förmåga att tala, läsa, skriva och förstå svenska
• testat deras digitala kunskaper
• introducerat arbetssättet med tydliga lärandemål
• introducerat lärplattformen Teams
• Introducerat olika tekniker som vi använder oss av i undervisningen, exempelvis olika sätt att fördela ordet i klassrummet, att anteckna med hjälp av tankekartor, att skriva gemensamma texter på tavlan samt att arbeta med fiktiva brukare.

För att få syn på deras yrkeskunskaper och deras yrkesspråk lät vi alla deltagare delta i ett rollspel så lik en autentisk yrkessituation som möjligt. Uppgiften deltagarna fick var att:

• läsa en insats i en genomförandeplan
• utföra insatsen hos en brukare (docka)
• dokumentera i en journalanteckning
• överrapportera till nattpersonal

I uppgiften ingick också att de skulle ha en praktikant (yrkesläraren) med sig i arbetet. På så sätt kunde praktikanten (yrkesläraren) ställa frågor som ytterligare synliggjorde deltagarens kunskap.

Det var en mycket lyckad uppgift som tydligt och klart visade på både stora kunskaper hos en del, och bristande kunskaper hos andra. Nivån på språkförmågan synliggjordes också mycket tydligt här. En intressant iakttagelse var att språket faktiskt kunde bli tydligare i en arbetssituation med en brukare, trots att det var en docka.

Att arbeta dialogiskt och erfarenhetsbaserat

Ett genomgående arbetssätt som har varit fruktbart är inventeringen. Det har varit starten på varje arbetsområde. Inventeringen innebär att vi försöker ta reda på vad deltagarna redan känner till kring de mål som vi har satt upp. Ofta har det handlat om att deltagarna har fått visa praktiskt hur de gör någonting eller så har de fått berätta om erfarenheter som de har kring just det här lärandemålet. I inventeringen låter vi alla deltagare komma till tals och använder då tavlan för att sammanfatta deltagarnas erfarenheter i till exempel en tankekarta. Redan här kan både yrkesläraren och svenskläraren få syn på kunskapsluckor och att fylla igen dem blir då startpunkten för arbetsområdet.

Om man vill arbeta dialogiskt måste alla kunna prata. Vi har jobbat mycket med talfördelningstekniker. En framgångsrik sådan är att slumpa namnen. Vi har bland annat använt oss av pinnar med deltagarnas namn på. I stället för att räcka upp handen när läraren ställer en fråga, eller när en gruppdiskussion ska refereras, så drar vi en pinne och den vars namn står på pinnen får svara. Här är det förstås viktigt att man ger deltagarna tid att formulera sitt svar.  Och man måste förstås inte svara. Har man inget att säga så får man passa. Det finns så många vinster med att slumpa namnen. Det är demokratiskt. Alla får en chans att prata om de vill. Även de blyga får en chans att svara.  Metoden gör också att det förväntas av alla att själva formulera ett svar. Att själv våga formulera en tanke eller en slutsats är ett viktigt moment i inlärningsprocessen som just den här målgruppen ofta är ovan vid. Många är i stället vana vid att det bara finns ett rätt svar och att det är det svaret som de ska lära sig utantill. Det vi vill är förstås det motsatta. Vi vill att de själva, med sitt eget språk, ska formulera något som de tror är rätt. Det kommer att ge både läraren och de själva ett kvitto på om de har förstått eller om de måste tänka annorlunda. Om någon hela tiden passar så är det också ett tydligt tecken på något som läraren måste ta tag i. Vår erfarenhet är att deltagarna också gillar det här. Och bara efter några veckor med pinnarna så är klassen långt mer kommunikativ än i början av utbildningen.

Att gå från det konkreta mot det abstrakta

Inventeringen är förstås också ett sätt att börja i det konkreta, i deltagarnas erfarenhet, i deras språk. Mycket av innehållet i vård- och omsorgskurserna ska ju leda till att deltagarna ska utföra ett konkret arbete, men syftet med utbildningen är också att de ska kunna beskriva vad de gör, och varför de gör det de gör. De ska kunna utföra sitt arbete, men också planera och utvärdera detsamma. För att kunna göra det behöver de abstrakta begrepp. Och för att analysera, reflektera och utvärdera behöver de kunna röra sig mellan det konkreta och det abstrakta. Så undervisningen måste börja i det konkreta, men kan inte stanna där, utan måste leda till att deltagarna förmåga till abstraktion utvecklas.

Undervisningen handlar ju om att de ska kunna generalisera kunskap och använda sig av det de lärt sig inom ett område i andra sammanhang. Det här kan vara mycket svårt för den här målgruppen. Därför kan man inte börja i fel ände. Vi bör inte göra som i traditionella läroböcker där man börjar med att presentera det abstrakta begreppet för att sedan exemplifiera med konkreta exempel. Vi måste göra tvärtom. När vi har många konkreta exempel på hur man arbetar för att en brukare ska kunna behålla förmågan att klara av saker själv – då kan det vara dags att presentera det sammanfattande abstrakta begreppet ”habiliterande arbetssätt”. Och nästa steg blir för deltagarna att träna på att använda sig av det nyvunna begreppet och ge egna exempel på habiliterande arbetssätt.

Vi börjar alltså varje arbetsområde med att deltagarna berättar om vad de redan vet. Då är det oftast mycket som de kan berätta från sitt yrkesliv. Det de berättar blir den grund som vi sen bygger på med ny kunskap. Det gör att vi som lärare också lättare kan följa gruppen när vi i varje nytt arbetsområde försöker ta reda på var vi ska börja någonstans. Är arbetsområdet i stället helt nytt för deltagarna, så får vi använda bilder, filmer eller metodrummet för att ta avstamp i det konkreta.

Under inventeringen är tankekartan ett utmärkt verktyg för den här elevgruppen. Under inventeringen kan den användas för att samla klassens samlade kunskap i nyckelord på tavlan. Dessa nyckelord kan sedan sorteras och rubriksättas och bara i att sätta ord på dessa rubriker så har man höjt abstraktionsgraden ett steg.

Vi har under utbildningsinsatsen också haft tillgång till KTC i Högdalen. KTC – Kliniskt träningscenter – är en vårdavdelning på Högdalens äldreboende som har gjorts om till ett jättelikt metodrum. Här finns dockor att öva på, mängder av hjälpmedel, ett rum inrett som en lägenhet och mycket mer. På KTC har det blivit ännu tydligare hur bra det är att börja i det konkreta. På KTC kan deltagarna först göra saker och sen skriva eller berätta om det. Det är stor skillnad från traditionell undervisning då man oftast läser om något för att sedan skriva eller berätta om det. För många med en svenska som behöver utvecklas så har det blivit tydligt på KTC hur mycket lättare de har att prata om saker när de har det omkring sig. Men det har också blivit tydligt på KTC hur mycket det är som deltagarna inte kan sätta ord på, och vilka yrkeskunskaper de behöver utveckla trots att de jobbar med det varje dag.

Hur gör man undervisningen kognitivt utmanande?

Många av deltagarna är vana vid en skola där det finns ett rätt svar och där man lär sig utantill. De kan vara vana vid en skola där det är boken som är kursen och målet är att lära sig det som står i boken. Utantill. Det är mycket långt från den svenska skolan där man som elev förväntas tänka själv, och där det ofta finns flera svar som är rätt. Ett ideal är också att kunna reflektera och analysera ett skeende. Man ska som elev kunna förklara varför man gör som man gör. Eller hur man har tänkt. Att kunna argumentera är också någonting som återkommer i skolans kursplaner.

Att lära sig utantill är inte särskilt kognitivt utmanande. Eftersom vi vill att deltagarna ska våga tänka själva, reflektera över varför de gör något och även vara kritiska gäller det att skapa en undervisning som utmanar deltagarna kognitivt och med lärandemål som är möjiga för dem att uppnå. Vi vill att undervisningen ska leda till att deltagarna i sitt arbete ska våga lita på sig själva och kunna ta egna beslut. Ett exempel på detta är när vi arbetar med observationer och rapportering. Deltagarna är vana vid att göra observationer i arbetet. De är vana vid att möta brukare som inte vill gå med på promenad eller som klagar över att de har ont. Men de är mindre vana vid att fundera över vad det förändrade beteendet hos brukaren beror på. Är det orken som tryter hos brukaren och hen behöver träning, eller är brukaren på väg att tappa lusten och kanske på väg att bli deprimerad. Det här är frågor som kan vara mycket kognitivt utmanande för den här gruppen.

Vad är slutsatsen?

För många deltagare i projektet har insatsen lett till att de direkt efter dessa studier har kunnat söka den skyddade yrkestiteln undersköterska. För övriga har det lett till att de kommit vidare med sin utbildning mot den skyddade yrkestiteln. Vi tror att arbetssättet har varit avgörande för att nå det här resultatet.  Inom Stockholms stad saknar för närvarande x anställda den skyddade yrkestiteln. Det är beslutat att 20?? ska alla inom omsorgen ha den. Många anställda har misslyckade försök bakom sig att studera. Det är tydligt att traditionell undervisning inte är en väg framåt för en mycket stor i den här målgruppen.

Undervisningsinnehåll med utgångspunkt i arbetsmässiga erfarenheter

Den fiktiva brukaren

Ett sätt att göra undervisningen konkret för våra deltagare har varit att bygga upp undervisningen utifrån vad vi kallar fiktiva brukare. Den fiktiva brukaren är en äldre person som deltagarna skapar bakgrund och sammanhang till själva genom att ge den äldre personen sådant som namn, ålder, familj, socialt nätverk, intressen etc. Den fiktiva brukaren följer sedan deltagaren genom hela kursens gång och allt kursinnehåll knyts till deltagarnas fiktiva brukare. Det vill säga, de fiktiva brukarnas “resa” genom yrkeskurserna, knyts ihop på ett sådant sätt att det blir autentiskt och något konkret att utgå ifrån mot mer abstrakt innehåll. I arbetet med den fiktiva brukaren får deltagarna möjlighet att använda och visa sin yrkesmässiga erfarenhet men arbetssättet gynnar också inlärandet av ny kunskap.

Deltagarnas brukare blir sedan utgångspunkten för nytt kursinnehåll, såväl språkligt som yrkesmässigt, och deltagarnas brukare får till exempel funktionsnedsättningar, geriatriska sjukdomar, kognitiv sjukdom och behov av äldreomsorg. Språkligt tränar vi till exempel på ord och begrepp för funktionsnedsättningar, på hur man motiverar sin brukare till att använda hjälpmedel, på hur man beskriver sjukdomens konsekvens för brukaren och dess anhöriga och på hur man anpassar sitt bemötande när en brukare drabbats av kognitiv svikt.

Utöver givet undervisningsinnehåll som orsak, symtom och behandling på sjukdomar, arbetar deltagarna även med mer kognitivt utmanande innehåll som Hur förändras din brukares behov av sjukdomen? Vilka konsekvenser får det för ditt bemötande? Hur behöver du tänka kring funktionsbevarande? Hur gör du din brukare delaktig i sin omsorg? Målet är att deltagarna inte bara ska lära sig fakta, utan också kunna tänka kring sitt arbete och omsätta sina tankar i praktiken. De ska kunna förstå samband mellan orsak och konsekvens och anpassa sitt arbetssätt när situationen förändras, till exempel om brukarens hälsotillstånd förändras.

Arbetsrelevant dokumentation

För att hantera det dagliga arbetet i äldreomsorgen så behöver många av våra deltagare stärka sin språkliga förmåga. Att kunna kommunicera muntligt är en stor del av yrket och deltagarna behöver ha god språklig förmåga för att klara av att prata med brukare, anhöriga och kollegor. Utöver den muntliga kommunikationen så behövs också en hög skriftlig nivå på språket. En stor del av undersköterskans/vårdbiträdets yrke handlar om att kunna dokumentera sitt arbete och arbetet kräver att man bland annat ska kunna skriva avvikelser, läsa biståndsbeställningar och skriva genomförandeplaner.

För att utveckla deltagarnas läs – och skrivförmåga använder vi som undervisningsmaterial just den typ av skriftlig dokumentation som deltagarna använder i sitt dagliga arbete och deltagarna får träna och utveckla sina kunskaper i att dokumentera på riktigt.

Den dokumentation som deltagarna tränar på knyts även den till den fiktiva brukaren. När deltagarnas fiktiva brukare får funktionsnedsättningar och är i behov av hemtjänst blir det ett naturligt inslag att arbeta med läsförståelse av biståndsbeslut. När den fiktiva brukaren i ett senare skede får geriatrisk eller kognitiv sjukdom och är i behov av flytt till boende, då får deltagarna skriva levnadsberättelse. På så sätt blir brukaren en autentisk person som följer genom hela modulen även i dokumentationsarbetet.

Vi ser att arbetet med yrkesadekvat dokumentation i undervisningen leder till att deltagarna känner att det är på riktigt, de blir motiverade att lära sig och de kan sätta nya kunskaper i ett sammanhang.

En dokumentationstyp som vi har arbetat mycket med är genomförandeplanen. Genomförandeplanen, som är en skriftlig planering av hur arbetet med brukaren ska gå till, är en dokumentationsform som många deltagare har uttryckt vilja och behov av att utveckla. Genomförandeplanen delas in i insatser som beskriver det överenskomna omsorgsbehovet mellan vårdtagare och personal. Insatserna berättar hur vårdtagaren vill ha sådant som måltid, personlig omvårdnad och sociala aktiviteter. Deltagarna får arbeta med att skriva insatser kopplade till sin brukares behov och fundera över hur brukarens behov får konsekvenser i det dagliga arbetet. När brukaren till exempel får kognitiv sjukdom, så får de ändra eller komplettera sina insatser utifrån de nya behov som uppstår. På så sätt kan läraren också se om deltagarna förstår vilka konsekvenser sjukdomen får, då de behöver förändra innehållet i sin genomförandeplan när behoven ändras. I arbetet med genomförandeplanen arbetar vi med deltagarnas skriftliga språkutveckling men att arbeta med genomförandeplanen är också ett bra sätt för läraren att kunna ställa frågor och kunna följa deltagarnas utveckling. Om deltagaren har skrivit i sin genomförandeplan att ”Erik behöver specialkost” så ska de också kunna förklara varför Erik behöver specialkost kopplat till de behov Erik har kopplat till exempel till sjukdom. Genomförandeplanen blir därmed ett viktigt verktyg för läraren, som kan använda den för att bedöma deltagarens utveckling och hur väl deltagaren kan ta till sig ny kunskap och koppla den till brukarens behov. För deltagaren blir genomförandeplanen ett underlag och ett stöd för att reflektera över sitt arbete och förstå varför de gör som de gör. Det är en viktig förmåga som vi vill utveckla – att kunna reflektera, se samband och vara bättre förberedd på att hantera nya situationer.

Lärandemål och ändamålsenliga bedömningar

Lärandemålen i projektet är kopplade till arbetet och handlar om att deltagarna ska kunna visa att de klarar av uppgifter och situationer i sin yrkesroll. I projektet arbetar vi med ändamålsenliga bedömningar, det vill säga, det som eleverna ska kunna efter ett moment, och som läraren bedömer, är alltså samma språk – och yrkeskunskap som de behöver kunna i sitt arbete. Att svara på frågor i ett skriftligt prov visar inte alltid att man verkligen kan utföra en uppgift. I stället för att svara på frågan ”vad är ett gott bemötande?” får deltagarna visa hur de bemöter en brukare på ett bra sätt. Istället för att svara på frågan ”vilken typ av fysisk aktivitet är viktigt för den äldre människan?”, så får deltagarna utforma ett träningspass utifrån sin brukares behov.

Därför har vi arbetat mycket med rollspel. Rollspelen ger deltagarna möjlighet att visa sina kunskaper i praktiken. Ofta spelas rollspelen in, och sedan tittar lärare och deltagare på dem tillsammans. Inspelningarna har flera fördelar. De gör det möjligt att stanna upp och diskutera vad som händer i situationen. Läraren kan ställa frågor som: Hur tänkte du här? Varför gjorde du så? Kunde du ha gjort på ett annat sätt? På så sätt blir själva bedömningen också ett tillfälle för lärande. Inspelade rollspel kan också användas i flera olika moment, inte bara där de först genomfördes. De hjälper både deltagare och lärare att skapa en helhet i undervisningen och att utveckla deltagarnas förmåga att reflektera.